sarke

Fick igår ett samtal från mobiloperatören 3 - jag antar att jag fick ett fördelaktigt erbjudande från dem. Jag lyssnade inte så noga för jag visste att de skulle ge upp när jag meddelade följande:

- Jag tillbringar mycket tid i norra Sverige så jag måste ha telia för täckningens skull.

Mannen från 3 gav sig dock inte:

- Var i norra Sverige brukar du hålla till?

- I västerbottens inland, vi skulle kunna säga Lycksele.

-Lyxele? Hur stavas det?

- L Y C K S E L E, sa jag med visst eftertryck och mannen på andra sidan knappade in det i sin dator.

- Ja då ska vi se ... Ja det ser tunt ut ... Det är lite täckning i Storuman... Ingen i Lycksele.

- Där har du anledningen till att jag ringer med telia, tack för påringningen.

- Jag förstår, sa mannen från 3 med ett litet skratt och la på.

Otroligt nog så ringde Bosse från Optimal telecom bara 10 minuter senare. Men då var jag less så jag sa NEJ till alla hans förslag. Avslutningen på samtalet var dock intressant.

- Nej, jag är inte intresserad.

- Men snälla, schyssta!

- Nej

- Okej, tack då ERIC (med en "tack för ingenting"-röst) "KLICK"

Ibland är det roligt att inte ha "NIX"-registrerat sig.

Amerikansk forskning visar att en höjning av ersättningsnivåerna för arbetsskador ökar antalet arbetsskador med icke-dödlig utgång... däremot så minskar antalet skador med dödlig utgång. Det första förklaras med att arbetarna blir mindre försiktiga och, möjligen, i högre grad fuskar (och lyckas med det, för det är kravet för att fusket ska registreras som arbetsskada).

Men varför minskar antalet dödsfall? Kan det vara så att drivkrafterna för att skada sig så ordentligt blir svagare? Är det så att de monetära drivkrafterna inte påverkar människans benägenhet att utsätta sig för en sådan risk och det därför inte går att dra sådana slutsatser?

En sak är dock säker, om man funderar på att skada sig själv, med flit,  för att slippa jobba och istället få en hygglig monetär ersättning, bör man först fundera på att byta jobb. Men då krävs det att det finns andra jobb att få...

Under nästan 10 år har jag regelbundet besökt Österlen, men inte förrän nu har jag besökt utflyktsmålen Stenshuvud och Ale stenar. Den gångna lördagen tog vi (jag och Ulrika) oss upp på ett blåsigt Stenshuvud eller, rättare sagt, på de blåsiga Stenshuvuden - det finns tre visar det sig, det södra, det östra och det norra huvudet. Det norra huvudet är högst (97 m ö h) och bjud på en vacker utsikt - havet i öster och bokskog i väster.

Vi gjorde också ett besök på café Annorlunda, där man för 51 kronor får äta så många kakor man vill (det fanns 6 sorter att välja på) och får dryck på köpet. Kaféet har nog låga tillverkningskostnader för sina bakverk, en god marginal på sin försäljning, för jag tyckte mig notera en snedvridning mot "kakmonster" bland kunderna - jag åt 15 kakor och låg i lä... 

Detta är problemet med bufféer av alla slag, de lockar till sig en överrepresentation av storätare och spekulanter (sådana som bara äter köttet och ingen potatis eftersom den är billig), men marginalerna är väl sådana att det hela går med vinst ändå. Flertalet kunder vet nog inte att det rationella är att äta för åtminstone 51 kr när man betalat det och vissa kanske värderar friheten att kunna äta så mycket som man vill och är villiga att betala en del bara för den. Det kan också vara svårt för gemene man att bestämma en bondkakas värde. Hursomhelst, det finns alltid en känsla av att man fått valuta för pengarna när man ätit buffé - en proppmätt känsla.

Nu ska det viligt erkännas att jag kunde ha ätit åtminstone två bitar mjuk pepparkaka till...

På söndagen åkte vi till Ale stenar, det var lite för mycket folk där för att man riktigt skulle kunna njuta - jag tror att en blåsig dag i december är en bättre dag för att komma i rätt stämning för det mystiska med stenarna. Då är det nog bara jag och Bob där. Bob är han med teorin om att Ale stenar är en almancka (och solur?), en lika god gissning som riksantikvarieämbetets att det handlar om en begravningsplats, något rituellt eller möjligen en, just det, almancka - jag förstod inte varför det var en sådan konflikt mellan dessa två parter, men då är jag inte speciellt insatt heller.

Jag och Ulrika gifte oss för två veckor sedan - helt underbart och snabbt... det bara swischar till så är det hela över. Ceremonin går snabbt, sen är det middag och dans och plötsligt är man på väg till sin bröllopsnatt (vi rodde med en eka förresten) och inte heller den varar för evigt. Dagen efter känns det otroligt nog ingen skillnad, konstigt eller hur! Kanske inte så konstigt, men efter några dagar så känns det ändå på något sätt annorlunda - rofyllt, fulländat och en stärkande. Det hela är något av en självförtroende-boost, folk säger vackra saker om en och den man älskar säger JA! Jag grät floder i kyrkan, speciellt när Tobias sjöng, och jag grät även under talen, allra mest när pappa höll tal. Det är lysande att gifta sig! Nog om detta.

Ikväll ska jag, Ulrika och mina svärföräldrar på konsert i Simrishamns kyrka - det blir spännande, jag har en tendens att fnysa åt det "finkulturella" men jag brukar alltid uppskatta det när jag väl kommer dit. Det är nog hårdrockaren i mig som fnyser, han gör sig påmind då och då men jag har inte använt min "flamesskjorta" och mitt nitarmband på länge. I mp3-spelaren är han dock ständigt närvarande, just nu i form av Lemmy.

... som vanligt börjar min arbetsdag med en mängd oväsentligheter, relativt mitt jobb iallafall, idag har jag startat min blogg, läst mejl, kollat hur det går för min golfspelande vän Mathias på Telia touren och packat mina innebandygrejer - tanken var att vi skulle spela i eftermiddag, men det blev för få spelare. Trist.
Jag har i alla fall inte gjort det jag ska. Jag skulle ha gått igenom de artiklar jag läst om arbetsskadeförsäkringen i USAs delstater och sammanfattat dem - men jag får väl börja med det nu istället.

Det är mannen bakom hamlet.blogg.se som har inspirerat mig till att själv börja blogga och dela med mig av vardagen. Om ni blir less på mitt dravel besök gärna hans blogg.

”Sarke” eller som det heter på svenska ”Särke” är det smeknamn som minkompisJonatan gett mig – motiven är oklara, men det har hängt med i många år nu.

Om man ska drista sig till en prognos för vad denna blogg kommer att behandla så tror jag att dessa saker kommer att vara frekventa:
Ulrika (min fru), diverse familjebestyr, Strandåker (platsen i mitt hjärta), vännerna, hårdrock, innebandy och, med risk för att skrämma bort er, en hel del nationalekonomi

Eric