Barnvagnskultur
Jag försöker att hälsa på barnvagnsfolket jag möter när jag går med Linnea men de möter aldrg min blick...
Beror det på att man känner pressen att stanna och prata barn om man hälsar, medan man med gott samvete kan passera efter en hälsning på fjället eller i motionsspåret?
Jag tycker det hela är lite skumt.
Intressant iakttagelse. Jag tror att det är ungefär samma anledning som varför konversationen i venerologens väntrum aldrig når några högre höjder: Inledningsrepliken "Jaha, så ni har också gjort DET ser jag, hö hö hö" stannar gärna på tungan.
Kom också ihåg att fjällvandrare och motionärer tillhör en speciell underkategori människor som har ett onaturigt behov av att skryta med sina prestationer.
Leffe, verkar inte vara bara EN gång som du fått bita dig i tungan för att inte starta en haltande konversation i venerologens väntrum...=)
För övrigt tror jag att Erkki skulle få mer respons av barnvagnsfolket om han tog AV sig sitt nithalsband, men det kanske bara är jag...
Intressant iakttagelse. Får erkänna att inte heller jag hälsar på andra barnvagnsförare. Håller med dig att det är lite trist. Kanske är det ett (stor)stadsfenomen?