sarke

Nu vet jag hur Parsons får fram sin omfördelningsprincip - nu återstår det bara att som om jag kan få fram min på samma sätt.

Det handlar om omfördelningen mellan individer med och utan "disability tag" om någon är intresserad.

Om du vill modellera beslutet att ansöka om kontantförmåner, från social försäkringssystemet, för en arbetskada , betänk följande:

Individen antas ta ett rationellt beslut, om han ska ansöka om förmåner eller inte, baserat på arbetsförmågan och den förväntade livstidsinkomsten givet tillstånd (förmånstagare, icke-ansökt, nekad och i karens). Detta val beror delvis på förväntad kontantförmån, den subjektiva sannolikheten att bli accepterad och den förväntade karenstiden.

De som fundrar på att ansöka bedömer sin arbetsförmåga och beräknar utifrån detta  inkomsten över livstiden av att vara förmånstagare (givet sannolikheten att bli accepterad och förmånsnivån), av att inte ansöka, av att bli nekad förmåner (givet sannolikheten att bli accepterad) och av att vara i karens under en viss tid innan de får veta om de är förmånstagare eller blir nekade förmåner. Efter de gjort detta beslutar de om de ska ansöka eller inte.  Tur att de har god information och kan använda miniräknare.

Det som är kul med nationalekonomi är att en sådan modell kan ge intuitivt trevliga resultat som att: karenstiden avskräcker de som skulle kunna jobba från att ansöka om bidrag, om bidragen ökar så ökar antalet ansökningar och att de som har låga löner innan sin skada och de som jobbar i bransch med stor arbetslöshet är mer benägna att ansöka om förmåner...

Amerikansk forskning visar att en höjning av ersättningsnivåerna för arbetsskador ökar antalet arbetsskador med icke-dödlig utgång... däremot så minskar antalet skador med dödlig utgång. Det första förklaras med att arbetarna blir mindre försiktiga och, möjligen, i högre grad fuskar (och lyckas med det, för det är kravet för att fusket ska registreras som arbetsskada).

Men varför minskar antalet dödsfall? Kan det vara så att drivkrafterna för att skada sig så ordentligt blir svagare? Är det så att de monetära drivkrafterna inte påverkar människans benägenhet att utsätta sig för en sådan risk och det därför inte går att dra sådana slutsatser?

En sak är dock säker, om man funderar på att skada sig själv, med flit,  för att slippa jobba och istället få en hygglig monetär ersättning, bör man först fundera på att byta jobb. Men då krävs det att det finns andra jobb att få...